En bok ”kommer till” – Del 1

Jag är ganska övertygad om att många som nu köpt boken undrar över hur en bok ”kommer till”. Efter att boken blev färdig och nu sålts under en kortare tid bestämde jag mig därför att skriva en detaljerad berättelse om mitt arbete med boken, ämnad som en följetong för hemsidan. Att arbeta som författare innebär

ett ständigt skapande, där du hela tiden rådgör med dig själv hur du ska formulera meningarna så att de blir intressanta för läsaren. Att just rådgöra med dig själv är som att jämföra med att du har en ”arbetskamrat” inne i ditt huvud. Just så har det varit för mig, därför låter jag dig lära känna Hann inne i mitt huvud, han som varit min arbetskamrat ända från första början och ända fram till att du läser det du nu kommer att läsa.

Jag och min inneboende kreatören Hann

Mer eller mindre körs det 50-och sextiotals motocross i mitt huvud var och varannan dag. Det är i den nostalgiska värld som mitt huvuds kreativitetsavdelning för det mesta lever i sedan ett par år tillbaks. Avdelningen består endast av en person som har bott där sedan jag föddes och därmed utvecklats tillsammans med mig. Samarbetet har åter intensifierats sedan några år tillbaks i och med att jag accepterade att skriva och formge boken I motocrosslegenders spår.

Sedan dess har det sladdats i motocrosspåret hit och dit med ord och meningar som jag knackat in i min dator. Ibland, eller rätt ofta hände det att jag fick svårt att komma in i spåret i igen, så att meningarna fick den mening och betydelse som inledningsvis presenterades för mig som en alldeles utmärkt idé. Men, efter att de blivit inknackade och jag läst de, insåg jag att idén var bättre då den befann sin inne i kreativitetsavdelningen, ( där min arbetskamrat Hann huserar ) än där den presenterats i datorn. Skit också. Nä… tänkte jag nu vänder jag in i depån och lämnar motocrosspåret och stänger datorn för dagen. Jag behövde få ro i min själ men vet att det är minsjäl inte alldeles lätt. Har det körts motocross i huvudets kreativitetsavdelning i mer än två intensiva år, blir man inte fri från körandet så lätt. Nu på senaste tid har jag med väl valda ord talat om för hann, att jag faktiskt ibland måste få vila från motocrossens värld. Samtidigt är jag mycket väl medveten om att det kanske inte varit så lätt för hann, vars namn jag inte vet. Högst troligt kommer hann att presentera sig för mig en dag. Hann har ju faktiskt följt mig ända sedan födseln var ett faktum, även om jag under ett flertal år lyckades eliminera hanns närvaro i mitt huvud. Det gick förvånansvärt lätt eftersom det istället blev överfyllt av tjejernas underbara signalsystem. Något hann uppenbarligen också trivdes med bättre än bra.

När jag nu låter bokstäverna, orden och meningarna passera genom hela mig för att slutligen placeras i det rätta motocrossdokumentet i min dator, är jag både sjuttio och femton år. Jag minns nämligen så väl och tydligt den där söndagen i augusti 1966 då mina ögon fann min idol Sten ”Storken” Lundin lutandes över sin Matchles Metisse i depån på Saxtorps motocrossbana. Hade personen som stod vid sidan om mig talat om för mig att jag senare i mitt liv skulle bli en av Sten ”Storken” Lundins nära vänner, hade jag förmodligen bedömt personen som helknäpp. Att det blev en positiv reaktion inne i mitt huvud då jag tyckte mig se att Sten vände sig om och lät sina ögon träffa mina kommer jag ihåg, för äntligen hade jag hunnit i fatt sanningens ögonblick, den som sådde sitt frö i mig då jag var nio år och cyklade motocross inne i Granets anlagda cykelcrossbana i utkanten av Landskrona. Hemma på bordet invid min säng låg ett antal MC-Nytt, långt ifrån i nyskick med ett flertal bilder på just Sten ”Storken” Lundin. Den jag då var när jag  hoppade ut i luften med min crosscykel, med ett marksläpp på tjugocentimeter, var förstås min idol Sten ”Storken” Lundin. Alltid var jag honom så fort våra cykelnabbadäck befann sig på Granets crossbana. Sex år senare var det alltså just min idol Sten som jag för första gången befann mig endast tio meter från. När jag nu, sjuttio år, ser i min minnesbank och ser bilden av honom 1966 på baksidan om mina ögon, känner jag mig faktiskt ganska unik. Det är ju jag som fick förmånen att ända sedan 1984 bli en mycket nära vän till honom och hans älskade Britt med Limhamnsblod i sina ådror, vars efternamn då var Eriksson. Fotografera honom, teckna hans porträtt, intervjua honom, bli vän med hans ”crosspolare”, köpa hans världsunika motocrosscykel som han tog VM med 1961, föra djupa existentiella samtal med honom och nu 2021 berätta om hans livs historia i boken I motocrosslegenders spår.

I motocrosslegenders spår, boken som faktiskt blev en bok trots att jag några dagar innan jag beslutade mig för att åtaga mig uppdraget, absolut aldrig mer skulle ägna mig åt historisk motocross. Hela min samling av negativ, diapositiv, tidningar, böcker, affischtavlor, ja allt som berörde den historiska motocrossens värld, skulle säljas till Lito-motocrossnörden Göran Helldin. Hann, inne i mitt huvud hade nämligen ersatt sitt intresse för motocross med att istället servera mig fina idéer om hur hus och möbler skapas. Därefter föll vårt intresse på att skriva och formge böcker om det anrika fiskeläget Borstahusen, strax norr om Landskrona. För tre år sedan hade vi levt färdigt i kallblodshästarnas värld, tillsammans med spektakulära hästhandlare, både levande och döda. Fast de döda levde i olika sociala skikt, då jag utan att de märkte det förpassade de in i min Leicakamera och lät de slutligen befinna sig på ett flertal sidor i min bok Tidernas hästaffärer. Men, då hade många av ”urtids” hästhandlarna för länge sedan slutat att lura folk och fä att köpa deras hästar. Nu levde de endast på några av bokens sidor som ett övertydligt bevis på hur det gick till förr i tiden på den skånska hästmarknaden i Sjöbo 1973. Då levde de i allra högsta grad, men ingen av de kunde då tänka tanken att deras liv skulle fortsätta för tid och evighet i boken Tidernas hästaffärer. Där kommer de för alltid att synas iklädda sina slitna, trånga och inte allt för rena kritstrecksrandiga konfirmationskostymer de ägt sedan de var femton år.

Det var en torsdagseftermiddag våren 2019 som motocrossnörden Göran Helldin förändrade både mitt och min arbetskamrat ”kreatörens” liv några år framöver, genom att få oss att åter öppna grinden in till Saxtorps motocrossdepå för att sedan fara ut i det lösa motocrosspåret igen. Göran påstod att var det någon ännu levande svensk som med ord, meningar, avsnitt, bilder och formgivning, skulle klara att göra en biografi om våra världskända motocrosslegender, så var det jag och min kreatör. Görans formuleringsförmåga innehöll nämligen till större delen

positivistiska ord vad gällde min kunskap om svensk historisk motocross, ord med ett innehåll som fick mig och min kreatör att känna stolthet och en begynnande återuppväckt motocrossinspiration. Jag vill nog påstå att Göran lyckades att träffa ”Bullseye” med sin pilkastningspil, för endast några timmar efter att Göran och hans kompisar lämnat vårt hus efter några intensiva samtal, kördes det åter femtio- och sextiotalsmotocross i mitt huvud. Satan vad det sladdade hit och dit i huvudet med alla tänkbara olika uppslag som tydligen trots att många år försvunnit bakom oss, fortfarande fanns kvar i minnesbanken.

Minnesbanken är den absolut viktigaste samarbetspartnern för hann som förser mig med idéerna. Men, faktum är att vi endast efter några dagars intensivt samarbete upptäckte ytterligare en samarbetspartners som skulle komma visa sig vara oumbärlig för oss båda. Namnet är landsbygden och läser jag på dess innehållsförteckning så består den av grusväg, olika träd, ormbuskar, ängsblommor, inhägnade betesmarker, bäckar, gårdar, fåglar och sist men inte minst inspiration. Då jag öppnade burken med alla dessa ingredienser for det in de allra ljuvligaste dofterna i min näsa, nämligen naturens alla samlade dofter. Någon sekund senare, vidare in till den del i själen som förkunnar att alla dessa ingredienser är en förutsättning för att orka skriva och formge den bok som då den var färdig blev på närmare 700 sidor. Men det visste vi inte då vi höll på att bekanta oss med naturen de första veckorna efter att projekt motocrossbok hade påbörjats. Vi var dock oerhört glada för nu insåg vi att vår nya samarbetspartners landsbygden var ett gigantiskt stort apotek innehållande världens bästa mediciner för själen och vi behövde inte betala några pengar.

Det är märkliga tankar som jag presenteras, parallellt med att jag knackar in bokstav efter bokstav som ger en tydlig bild av samarbetsförhållanden då bokprojektet befann sig i sin linda. Mer än två års arbete med boken finns nu bakom mig och beskedet från tryckeriet i Italien är att boken anländer till Sverige i mitten av juli. De tankar som far omkring inne i mitt huvud hade jag hoppats skulle vara ännu mer fyllda av positivitet, än vad de är. Att jag är något litet besviken på ”kreatören” hoppas jag att hann känner av. Hann är inte alltid lätt att förstå sig på. Hann borde ju vara mer nöjd för på bordet i ateljén ligger nära sjuhundra sidor historisk motocross, vilka jag och min originalare Svenne Dahlström godkänt för tryckning och bokbindning. Hela ”luntan”, provtryck på 3,5 kg papper har blivit så som vi förväntat oss.

Men hann kanske trots allt inser vad jag är i behov av, för efter att jag pressat honom med att servera hann egna tankar, uppfattade jag det som att vi närmade oss en idé. Vi båda hoppas att den som läser ska finna berättelsen så intressant att längtan att vända blad känns på gränsen till stressande. Vårt mål är givetvis att dit hän ska vi. Idén vi kom på var att berätta om de människor som valde motocrosstävlandet som yrke och berätta om det liv de levde på alla de karaktärsolika motocrossbanorna runt om i Europa, om deras liv i hemmet, i verkstaden, hos mc-tillverkarna, kuskandet på vägarna och bland kompisarna.

Alltså en biografi. Jag vet att just då denna idén höll på att skapas ringde entusiasmen sina klockor innan för pannbenet och idéverksamheten tog fyr. Mest av allt tilltalades vi av att åter köra in i de djupa motocrosspåren där fortfarande Torsten Hallman, Rolf Tibblin, Gunnar Johansson och Nils Hedlund

drar omkring om dagarna, dock inte i sadeln på den motocrossmaskin de en gång i tiden hade som närmaste vän. Det som nu återstod för de är att  förhoppningsvis någon journalist eller författare skulle höra av sig till de och förhöra sig om de fortfarande upplevde det som att deras minnesbank kunde vaska fram något matnyttigt. Att de är väl medvetna om att deras legendstämpel fortfarande ger ett 100-procentligt avtryck på ett papper i en bok, råder det inget som tvivel om. Lika väl som de i sin yrkesroll mer än gärna lät sig intervjuas och fotograferas, gör de det fortfarande trots att samtliga nämnda passerat några år efter att de fyllde åttio. Den dag jag ringde de för att berätta att jag hade för avsikt att skriva och formge en bok om våra kända motocrosslegenders liv och leverne, skulle deras något trögflytande pensionärsblod direkt tunnas ut och med hög fart fara upp i deras hjärnor. Min övertygelse att det var så de skulle reagera, var övertygande. Jag känner ju de sedan många år. Nu tände jag fyr på deras motocrosslåga och jag kan redan nu lova att jag fick den att brinna konstant i nästan två år. Under denna tid tycktes de inte ha några problem med att återse sitt yrkesliv i sin minnesbank, där massor av bilder och händelser fortfarande låg prydligt bevarade. Och de bilder som inte fanns där fanns istället i lådor, inklistrade i album, eller förvarade i ett dokument i datorn.

Torsten besitter en enastående förmåga att måla meningarna med tydliga nyanser av lättförståeliga känslor, vilket mitt sensibla system fick känna av en fredagseftermiddag. Efter några minuters samtal med honom slog systemet till med att låta tårvätska tränga ut ur båda mina ögon och ner längs kinden.

– Bosse, jag vill att du ska veta att du har verkligen lyckats att förgylla mina senaste två år, genom att förse mig med dina väl genomtänkta frågor som resulterat i att jag återvänt till sextiotalets tävlande. Ju fler frågor du ställt, desto fler fina händelser med vänner från all världens hörn har jag återsett bakom mina ögon och inne i minnesbanken, om jag nu får använda mig av ditt sätt att formulera. Och, att vårt samarbetet har skett just i covid-19 pandemin har inneburit att jag känt att mitt liv ändå haft en fin mening, med tanke på att jag inte känt mig ”innelåst”. Dessutom Bosse, har du med din positiva energi bidragit att jag också känt mig positiv och vaknat på morgonen och tänkt, jaha, kan undras till vart i livet jag ska återvända idag i motocrossens värld?

Alla dessa fina ord resulterade i att Torsten bidrog att servera mig ytterligare en portion av entusiasm och inspiration att försöka att förmedla för läsaren av mina rader en lika upplevelse som jag fick uppleva.

Under arbetet med boken har en och samma tanke återuppstått inne i mitt huvud mer än en gång, vad är orsaken att jag i stort sett hela mitt liv låtit motocrossen få ett så stort utrymme i mitt huvud? Sjuttio år har jag levat men det tog knappt två sekunder för mig att åter vara elva år, då jag en dag spänd av förväntan formligen slet upp paketet från MC-Nytt Förlag i Lerum. I mina händer satt nu boken Moto-cross Sporten på toppen av författaren Mark Lost, boken som alltid fick förtur innan skol-läxboken satt i mina händer. Jag och min dåvarande kamrat Tomas Olsson tävlade om vem av oss som kunde svara flest rätt på frågor hämtade ur boken. Vi pluggade in allt vad som stod i boken och skiftades om att ställa frågorna till varandra. Två namn fastnade vi för, Bill Nilsson och Sten Lundin. Dessa blev våra idoler då vi trampade runt inne i Grantes cykelcrossbana i Landskrona. Vi hade då omvandlat oss till att vara antingen Bill eller Sten. Medan vi trampade runt där i högsta cykelfart for det omkring en massa fantasier hur min motocrossvärld skulle te sig ut i framtiden. Att tänka tanken att jag en dag i mitt vuxna liv, skulle befinna mig sittande på en blåmålad stol i köket hemma hos Sten Lundin och hans fru Britt, var då en utopi. Hade jag då i cykelspåret i Granet fått reda på att det var just så det skulle komma att ske, hade jag förmodligen cyklat och störtat och legat avsvimmad några minuter.

Men utopin blev till verklighet och dagen kom då jag satt där och var ”bundis” sedan en tid tillbaks med min ungdomsidol och med två öron, stora som ”dassalock” därför att allt av det som Sten och Britt berättade skulle magasineras i min minnesbank, för att slutligen tömmas ut och hamna på några sidor i ett veteran- motorcykelmagasin. En liknande situation hände hemma hos Bill Nilsson och hans fru Mona. Också då insåg jag efter två dagars intervjuande, att ”guldet” för mig i motocrossens värld till stora delar handlade om att jag blev personlig vän med mina idoler. De som jag sett tävla mot varandra på Saxtorp och på Knutstorps motocrossbanor och då drömt om att få bli vän med. Att drömmen om att bli en ”riktig” motocrossförare for omkring i mitt huvud hade sin förklaring att jag en dag fann den rätta tekniken att hoppa ut från ett gupp med min Husqvarna Silverpil. Femton år och på min och min kompis Kents egna motocrossbanan. Med en perfekt balans, i rätt fart upp på guppet, i rätt växel, sedan ett lätt ryck i styret och så…. ut i luften med båda hjulen fria från marken. Vilken känsla och eufori i tyngdlöshetens luftrum med Husqvarnan hängandes under mig endast hållen med båda mina händer om styret. Och på händerna satt Torsten Hallmans designade motocrosshandskar i gult skinn med svarta gummiförstärkta remsor på fingrarnas ovansida. Med dessa fina lyft rakt ut i luften från guppet infann sig en liten portion av förhoppning att jag en dag skulle få grensla en fabriks-motocrossmaskin, kicka igång den, lägga i en växel, släppa ut kopplingen, vrida på gasen för att några sekunder senare kunna konstatera om det någonstans i min kropp fanns några anlag för mig att bli en motocrossförare. Vad jag insåg som var negativt i min förhoppning, då jag slirade ut i den extremt tungkörda lösa sanden på Saxtorp, var att jag insett att anlag för det tekniska kunnandet aldrig blivit fröbärare i mig. Efter ett varvs slirande i den djävulskt tunga sanden och med armmuskler som definitivt låg utspridda i spåret bakom mig, insåg jag att det skett en total urspårning inne i mitt huvud. De anlag jag hoppades skulle förse mig med möjligheten att bli en bra motocrossförare, nådde nämligen inte ända ut i styret på den Greeves 250:a av årsmodell 1961 som var tänkt att befinna sig under min skinnklädda ända, varv efter varv i motocrossens spår. Åter in i depån var beslutet redan tagit, att köra motocross var definitivt inget för mig.

Nä… stopp nu Bosse, sa Han där inne i mitt huvud! Motocrossens värld ska du definitivt inte lämna. Det anlag du har i dig att förstå motocrossens innebörd med allt vad det innebär, träffa intressanta ”crossmänniskor”, deras vänner, deras fina svensktillverkade motocrosscyklar och med allt detta, möjligheten att göra det du bäst av allt trivs med, nämligen att skriva motocross, istället för att sitta vrida på en motocrosscykels gashandtag. Det är i den motocrossvärlden du ska befinna dig i. Det är precis vad jag gör, och gjort jävligt intensivt de två sista åren då skrivandet , projekterandet, fotograferandet, formgivandet och intervjuandet av boken I motocrosslegenders spår pågått. Hur har då denna ”resa” varit? Jo, giftig, på så sätt att från den dag då min uppdragsgivare Göran Helldin uttryckligen påpekade för mig att han trivdes med min skrivarfilosofi var det som att ett gift fick näring i min kropp. Klockans visare visade på 05.20 på morgonen dagen efter mötet med Göran. Hann där inne i kreativitetsavdelningen

var uppenbarligen överfylld med så många idéer hur jag skulle lägga upp arbetsfilosofin, att jag nåddes av en förnimmelse att han också tänt fyr på min skrivarlåga. Några timmar senare brann lågan för fullt då jag återigen, precis som dagen innan, veckan innan och månaden innan, satt framför datorn och lät orden och meningarna placeras i det rätta dokumentet. I två år levde jag och hann med skrivargiftet i huvudet. Att det blivit beroendeframkallande för oss är ställt utom all tvivel. Författandet kommer vi aldrig att lämna bakom oss, vi är gifta med giftet och vi lämnar det inte.

Detta är del 1 av två. Håll ögonen öppna efter del två!

WordPress Video Lightbox Plugin