Det var absolut inte alls sannolikt att det osannolika som hände mer än en gång under arbetet med boken I motocrosslegenders spår, ändå kom att bli sannolikt.

Men, det var precis så det skedde och om dessa två händelser ska jag nu berätta för dig. Redan inledningsvis vill jag att du ska veta att då det skedde, blev jag faktiskt rejält knäsvag och den tanke som for omkring i mitt huvud var kristallklar, nä… det kan ändå inte vara sant! Att det som hände hände. Vilka egenskaper bor i mig? Nästa på gränsen till otäck tanke.

Ett spektakulärt möte i skogen 

Den första händelsen hände en alldeles helt vanlig tisdag. Klockans visare visade tjugo minuter över elva. Regnet hängde ovanför mig där jag ensam gick i mina tankar, som sedan mer än ett år tillbaks alltid befann sig i motocrossens värld. På båda sidor om grusvägen där jag gick reser sig den blandade skogen. Hit upp på skånska Söderåsen, cirka 175 meter över havet, tar sig allt fler människor nu så här i covid-19 tider, fast mest om helgerna. Inte en tisdag. Inbackad i två traktorspår några meter från grusvägen, satt en äldre man i en äldre vit Volvo kombi. Rutan var nervevad och från bilens kupé stack ett långt teleobjektiv ut. Han som höll i kameran tycktes enbart vara något irriterad då jag ställde några frågor och samtidigt talade om för honom, att också jag fotograferar. Jag valde dock att fortsätta på grusvägen och lät mina motocrossfunderingar åter fara omkring inne i mitt huvud. Där inne var det sällsynt med funderingar av den typ som min fru allt oftare tyckte jag skulle ge betydligt större utrymme för. Besvikelsens signalsystem i henne kändes allt mer vanligt förekommande desto närmare slutet av mitt arbete jag kom och ju mer bokfokuserad jag blev. Efter ytterligare några kilometers ensam vandring, vände jag mig om för jag hörde en bil närma sig mig bakifrån. En vit äldre Volvo kombi. Jaha, han med kameran. Han stannade bilen, efter att han kört om mig.

Sa du att du var fotograf, frågade han mig. 

Inom några minuter hade jag gjort klart för honom vad jag sysslar med och berättat om mitt bokarbete om våra kända motocrosslegender. Han var av ”idel öra”och talade om för mig vad han hette, men det har jag glömt. Desto mer jag berättade för honom ju mer ville han veta, samtidigt som han allt mer visade mig förvåningens signal. Till slut tog han till orda, i den sekund då han insåg att nu var det lämpligt att avslöja sin hemlighet för mig.

– I mitten av sextiotalet arbetade jag på en fraktfirma i Helsingborg och körde renoverade arbetsbodar till Danmark. Vi hade samarbete med ett litet byggföretag där man renoverade gamla arbetsbodar som sedan vårt företag fraktade till Danmark. För det mesta var det jag som levererade de och han som jag då oftast kom i kontakt med var motocrossförare och vad jag minns tillhörde han det övre skiktet av våra svenska motocrossförare.

I den sekund han talade om för mig vem det var han hade mest samarbete med, virvlade tankarna omkring inne i mitt huvud, nä…det kan väl ändå inte vara sant!? Det är femtiofem år sedan de samarbetade under några hektiska men roliga år. Idag, så många år senare går alltså jag ut på min dagspromenad i exakt den tid då den här killen kört från Helsingborg för att fotografera fåglar och träffar på mig gåendes på en mycket enskild grusväg dit få kör. Sannolikheten att just han och jag skulle träffa på varandra i exakt rätta tidsförhållande är intill

obefintlig. Men, det som var den utlösande faktorn att min knä kändes något knäsvaga var namnet på den han kände, Rolf Tibblin! Mitt arbete med motocrossboken var vid denna tid som mest intensivast och dessutom hade jag just dagen innan denna tisdag avslutat kapitlet om just Rolf Tibblin.

– Jodå, Rolf Tibblin var en mycket ödmjuk person som jag verkligen trivdes bra med, omtänksam, förstående och aldrig stressad. Du får givetvis hälsa från mig då du talar med honom. 

Några minuter senare sade vi hej till varandra. Redan efter några steg i min ensamhet på väg hemåt, var det som att jag hade sällskap av ytterligare en själ inne i mitt huvud, som ifrågasatte min egen själs funderingar om hur det kunde hända, som för några minuter sedan ändå hänt. Skulle jag se händelsen som ett slags tecken på något och isåfall vad då? Ja, vad detta skulle vara kom ”våra” själar inte fram till. Efter någon vecka var denna händelse ”ur världen”, trodde jag!!

Okult vindsbesök

 De sista tankarna som for omkring inne i mitt huvud innan det släcktes för natten var morgondagens ”författeriande” I motocrosslegender spår. Så här hade det sett ut för mig i mer än ett år sedan mitt arbete med boken tog sin början. Gång efter annan nåddes jag av ”övertydliga” påpekande från min fru Lena att hon ansåg att jag levde inuti en tätomslutande bubbla där hon inte fick något utrymme. En kväll kunde ofta sluta så här – Hörde du att ja sa gonatt! Nä.. det var inte alltid jag gjorde det, för då var mina tankar högst troligt ute och körde i motocrosspåret igen, ända fram tills att natten släkte spåret för mig.

 Bland de första tankarna som infann sig i mitt huvud på morgonen var, att visst har jag väl kvar de två gamla tidningarna Allt om MC i någon av lådorna på vinden. Det är i båda de som mina första två motocrossreportage finns, de som jag gjorde 1971. Andra tankar som också fanns med i huvudet denna morgon, var att jag någon av de närmaste dagarna åter måste be Rolf Tibblin mila mig en kortfattad berättelse om dagen då han gifte sig, för nu hade jag ju bilder från bröllopet. Vid middagstid, efter några författaretimmar framför datorn, öppnade jag vindsdörren och tog några steg mot några av de flyttlådor som var placerade in mot väggen. – För faen, vilken jävla röra på allt, egentligen skulle åttioprocent av allt vi samlat här på vinden kunnat kastas. Ja, samma tanke varje gång jag försöker sätta mina fötter på så fri golvyta som möjligt, fast det är skitsvårt att finna fri yta för två fötter i min storlek bland allt samlat ”vindsmög”. Men, fram kom jag till den flyttkartong som jag visste innehöll gammalt MC-material. I fickan på min tröja låg min mobiltelefon ljudlös. 

 Efter rotande några minuter fann jag några MC-tidningar och just de två Allt om MC jag letade efter och fann. Det låg några till. Framsidan på en av de kunde jag inte minnas att jag tidigare sett, så den tog jag upp och började att bläddra i. Att jag ”hajade till” var inte alls konstigt, för mittuppslaget i tidningen visade en bild på Rolf Tibblin och hans CZ, en bild tagen vid en SM-deltävling på Saxtorp 1966. Rolf kommer uthoppandes från banans högsta kulle och befinner sig ute i luftrummet. I just den sekunden då båda mina ögon betraktar bilden infinner sig tanken, det är ändå bra märkligt att jag just nu finner en gammal tidning jag inte sett i på många år och som visar en bild på Rolf Tibblin, som jag ännu mer just nu skriver ett kapitel om i boken. Tro nu inte att ”märkligheten” är över! I nästa sekund ringer min mobil i fickan. Jag fumlar men får upp den och chockad läser jag namnet på den som just nu ringer mig, då mina ögon studerar bilden på den uthoppandes Rolf Tibblin. Jag läser på displayen Rolf Tibblin.  Mina knä vibrerar till och känns skakiga samtidigt som det infinner sig en ”hel drös” med tankar i mitt huvud så att jag känner yrsel. 

Hur i helvete kan det ske en så fullständigt osannolik händelse att i samma sekund som mina ögon betraktar bilden på Rolf Tibblin, i en tidning som inte suttit i mina händer på många år, så ringer Rolf Tibblin till mig ända från Sir Lanka. Och, inte bara det! Bakom mig har jag nästan ett och ett halvt års författande med boken, där jag skrivit om alla de andra svenska legenderna och just nu höll jag på med avsnittet om Rolf Tibblin. I sekunden efter att jag svept med fingret på displayen hör jag Rolfs glada röst, samtidigt som det fortsätter att ske märkliga vibrationer i mina ben. Jag inser att Rolf högst troligt fann min röst något darrig, medan jag förklarade för honom vad som just skett. Han höll verkligen med 

 – Det var ju faen så märkligt Bosse, ja förstår verkligen att dina ben darrar. De e ju andra gången det sker något jävligt märkligt mellan oss.

Vem av oss är det som besitter okända förmågor?

 Ja, det kan man verkligen undra? Vi försökte att med så stor förnuftighet som möjligt analysera att det högst osannolika som skedde, plötsligt blev högst sannolikt och skedde i sanningens namn. Vi kom inte fram till något som hade med förnuftighet att göra. Ett ord som kom till mig då jag avslutat samtalet med Rolf och gått ut från min röriga vind, var okult, men, nä inte heller detta kändes rätt. Denna märkliga händelse följde med i mitt huvud någon dag framöver. 

 Nu är det i ditt huvud den fått plats. Kanske har du en förnuftig förklaring, i så fall ring mig mer än gärna!

WordPress Video Lightbox Plugin