En bok ”kommer till” – Del 2

Här kommer del två av Bosses berättelse om hur biken I motocrosslegenders spår.

Hur är det att ”vara med bok” undrar kanske ni som läst eller sett i boken I motocrosslegenders spår? 

Jo, vi vet att den mage som bär ett allt större foster kan medföra risker vid födseln. Lika är det ”att vara me bok”, desto fler sidor som tillkommer blir boken allt tyngre och därmed ökar också risken att fel upptäcks då boken sitter i ens händer och är färdigtryckt. ”Våndan” att bokföda blir således som mest påtaglig efter att boken inlämnats för tryckning. En väntans tid där ”våndan” inte släpper sitt tag om själen förren födseln ägt rum och vi som specialister kunnat konstatera en fullständigt lyckad bokfödsel. Men, till skillnad från den mänskliga födselns våndor, bär den författare som skriver sin bok på uppdrag åt en beställare på ett ok ytterligare, nämligen att beställaren givetvis förväntar sig positiva recensioner. Ett tungt krav som är långtidsverkande och som inte släpper från författarens axlar förren det visat sig att boken säljer bättre än bra. 

Vad gäller mitt arbete med boken I motocrosslegenders spår är jag autodidakt författare som aldrig suttit på en skolbänk avsedd för de som utbildar sig till författare. Däremot är jag utbildad reklamtecknare där formgivning och fotografering ingick. Detta har inneburit att jag till skillnad mot de flesta författare som lämnar manuset till förlaget som i sin tur ansvarar för bokens grafiska formgivning, istället formgivit boken I motocrosslegenders spår själv.

Innan jag ger dig en närmare inblick i hur denna bok tillkommit får du besöka min minnesbank, där finns ett redaktionellt fragment kvar från en Lag-SM motocrosstävling i Degeberga. Detta blev nämligen mitt första spår som pressfotograf och skribent in i motocrossvärlden, denna gång för tidningen Allt om MC. Några till reportage följde för samma tidning innan jag lämnade motocrosspåret. Tolv ganska nördiga år följde i Mercedes Benz Old Timer Club, där jag bl.a. ansvarade för ”Stjärnmagasinet” som redaktör . Ett klubbmagasin som även rönte uppmärksamhet internationellt. Högst troligt var det under dessa år som skrivargiftet angrep mig och spred sitt gift i hela mig, för i mitten av åttiotalet påfylldes åter mitt huvuds kreativitetsavdelning med motocross. En del dagar skriv jag om Mercedes Benz och andra dagar om motocross. Ämnet Lito kom att bli mitt specialämne, vilket resulterade i en bok om Lito, tryckt i en begränsad och numrerad upplaga. Saxtorp i augusti 1989, eller var det möjligtvis 1939, för de närmare 35.000 människorna blev förflyttade bak i tiden, då det sista TT-loppet kördes på den 1,4 km långa höghastighetsbanan kring Saxtorpsbygden. Det var Landskrona motorklubb med mig och Janne ”Sméen” Persson som kreatörer och ansvariga för det internationella jubileums-evenemanget På Stånkornas tid och som svarade för bedriften att återskapa de klassiska TT-tävlingarna. Vår tids Saxtorp mötte trettiotalets Saxtorp musealt. Mot senare delen av åttiotalet och några år framåt var veteranmotocrossen som populärast. Det var år då mitt huvud var fullständigt förgiftat av motocross, intervjuer hit och dit, fotograferande, reportageskrivande, illustrering av våra motocrosslegender samt fler åtagande som arrangör för veteranmotocross-tävlingar på Saxtorp. 

Förklaringen varför motocrossavgiftningen blev allt mer närvarande för mig och 

hann därinne i mitt huvud, berodde till större delen på en skilsmässa mellan mig och en Monark-Lito. I närmare fyra år levde vi tillsammans, om än inte i samma sovrum, ty det hade min fru Lena aldrig låtit ske. Som par sågs vi av all världens motorcrossnördar, som världsunika med en stänk av idolskap kring oss. Jag levde nämligen med Monark-Liton som blev världsmästare 1961, därför i sadeln satt Sten ”Stroken” Lundin som styrde Monark-Liton mot sitt andra världsmästerskap.  Det var året då han lät gruset från Monark-Litons bakhjul spruta rakt upp i ansiktet på sina antagonister. Efter fyra år med Monark-Liton i mitt hem, blev skilsmässan ett faktum 2006 och idag lever den sitt stilla liv i Terry Goods motocrossmuseum i USA. 

I tjugotre år var jag fullständigt motocrossavgiftad och hade sinnesnärvaro att avhålla mig från allt i mitt hem som berörde ämnet motocross. Jag insåg att om jag skulle kunna ”hålla giftet stången”, var det bäst att sälja hela ”giftsamlingen”. Det blev motocrossnörden Göran Helldin som visade sitt intresse. Han satt i den röda skinnstolen mitt emot mig en torsdagseftermiddag och tackade bestämt nej till förvärvet. Under de två timmar Göran satt i stolen och lät en massa påstående om att jag skulle vara den enda kvarvarande på jordskorpan att klara att skriva en biografi om våra motocrosslegender, insåg jag allt mer att jag inte var avgiftad. Han lät injicera större delen av sitt motocrossgift i mig, vilket fick restgiftet i mig att väckas till liv och spridas i hela mig inklusive kreatören Hann, min ständiga arbetskamrat inne i mitt huvud. Efter några dagars samtal med alla crosslegenderna som fortfarande bodde kvar inne i min minnesbank, insåg jag att de hade mer att berätta för mig. Det fick alltså bliva ett ja till Göran, – jag gör boken du vill jag ska göra. 

När du nu läser denna mening är boken tryckt och ligger med sin vikt på 3,5 kilo

uppvikt på bordet och några dagar har försvunnit sedan mina kinder blötlades av nerrullande glädjetårar. Det var dagen då jag efter två års intensivt arbete med boken bläddrade i den för första gången. – Det kan inte vara sant… att jag och min originalare ( en person som sätter bilder och text på boksidan enligt mitt direktiv ) Svenne åstadkommit en bok på närmare 700 sidor på mindre tid än två år.

Vanligast förekommande är att författaren lämnar det färdiga manuset till förlaget vars bokdesigner formger boken och innehåller boken fotografier är dessa oftast tagna av en fotograf i samarbete med författaren. Författarens arbete är alltså att skriva ett färdigt manus och sedan spänt invänta den dagen då förlaget överlämnar en färdigtryckt bok till honom. Detta förfarande har jag och Hann bortvalt. Vi vill nämligen ha full koll på det totala ”havandeskapet”, av boken. Vi inser att det vore ”stort omöjligt” för en utomstående bok-AD att lyckas formge vår bok exakt efter vårt huvud.

Vårt bokprojekt inleddes med ett tätt samarbete med den natur som omsluter vår gård på Söderåsen. År av erfarenhet har givit oss en insikt i att den absolut viktigaste samarbetspartnern är naturen. Det är den som förser mig och Hann med idéer och inspiration, som i sin tur leder till att de blir till ord och meningarna som du läser i min bok, men också med hur vi ska utforma varenda sida av alla de närma 700 sidorna grafiskt, vilket typsnitt, lämplig typstorlek, vilken bild som ska sitta var och hur stor bilden ska vara, samt att eventuellt ”smycka” sidan med något grafiskt vackert tilltalande. De flesta av bokens bilder som är tagna från åttiotalet och framåt har jag fotograferat med min mellanformats analoga Pentaxkamera 6×7 cm samt med min Pentax K3 digitalkamera. 

Nu har jag gått händelserna två år i förväg, för då befann sig bokprojketet i sin ”linda”. Göran Helldin hade godkänt mina tjugotvå första A-4 författade manussidor och var inte det minsta tveksam. Han godkände min författarfilosofi, och framför mig och Hann väntade tusentals timmar att fyllas med ord och meningar i bokdokumentet, massamtal med alla inblandade i bokprojektet, korrekturläsningar allt eftersom sidorna blev fler och fler, ända fram till den dagen, två år senare, då manuset var rättat och godkänt. Tiden var kommen då

jag överlät min kontorsstol till en av bokprojektets mest betydande personer, nämligen min alltigenom fantastiskt duktiga, tålamodsfyllda och alltid lugna ”originalare” ( den som monterar ihop, text, bilder och grafiska utsmyckningar på varje sida i boken ) Svenne Dahlström, eller Dahla Svenström som jag ibland kallar honom. I min krets finns ingen som han, en unik person som besitter förmågan att aldrig visa mig irritation, trots att jag och Hann gång efter annan ofta försåg honom med ändrade idéer, just efter att han utfört vår tidigare idé.

Ja, alltid hade han sina byxfickor fyllda med tålamod som han kunde plocka upp allt eftersom han fick ändra tidigare utförd idé. Ibland hände det att byxfickorna 

var djupare än de dagen innan och det var de dagar Svenne kände på sig att det skulle ändras hit och dit. Alltså var Svenne också förutseende, men han känner ju mig sedan i mitten av förra seklets nittiotal och vet mina ”kreanyckor”.

När i tiden med bokarbetet förgylldes känslosystemet med ”guldströ”?

Jo, vid alla de gånger då någon av världsmästarna i boken lät guldströet passera genom mobiltelefonen och vidare in i mitt huvud för att där omsättas till glädje.

Under arbetet med boken har Torsten Hallman och Rolf Tibblin gång efter annan påpekat för oss, att deras medverkan förgyllt pensionärslivet för de. Åter fick de anledning att under två år ”rota omkring” i deras egen minnesbank, allt för att om möjligt ”servera” mig ännu en rolig händelse, eller svara på mina frågor.

Dessa täta och ofta förekommande telefonsamtal mellan oss resulterade i att massor av ”guldströ” producerades och förgyllde vårt samarbete. Det föranledde också att det producerades entusiastiska enzymer i kreativitetssystemet, vilket resulterade i förhoppningsvis ännu bättre grafiska idéer, allt medan det dagliga bokarbetet framskred.

Vad betyder då kamratskapet och samarbetet med ”mina” motocrossvärlds-mästare för mig? 

Allt givetvis. Knappt en sekund tillbaks i tiden, så är jag och Hann endast fjorton år och idolskapet har skapats med en intensitet som inte ens våra föräldrar kunde undgå. Mor och far var högst troligt ganska trötta på att Sten ”Storken” Lundin, Bill Nilsson, Rolf Tibblin och Torsten Hallman allt för ofta tycktes ingå i vår familj, oavsett om vi befann oss i vardagsrummet, på balkongen, eller i köket då middagen intogs, för också där berättade jag om mina idoler. Men, med tiden blev det allt tydligare att mor och fars öron uppenbarligen hade en inbyggd extra funktion. De talade allt oftare förbi oss, som om de inte hört ett ”skvatt” av det som vi tyckte borde vara intressant för de att få reda på. Precis så var det i vårt motocrosshem då idolskapet planterades i mitt huvud. Femton år senare, i slutet av åttiotalet, hade idolskapet ersatts av ett fint kamratskap med de alla som också resulterade i boken I motocrosslegenders spår. Att författa en biografi om några världsunika tävlingsmänniskor och deras anhöriga har inneburit att varje ord och mening vägts på guldvåg innan de inpräntats på boksidan. Under hela författandet återkom samma tanke gång efter annan, nämligen tänk på att du arbetar för världsmästare som enbart förväntar sig det bästa ur dig. Mina axlar har således under mer än två år burit respektens tyngd, därför att mina kamrater visat full tillit till mig och Hann.

Vad sker i huvudet efter att böckerna levererats från tryckeriet i Italien

För mig har skapandet av boken inneburit tusentals timmar att författa, intervjua, fotografera, söka unika bilder, AD:a bokens grafiska utseende, samarbete med Svenne Dahlström som svarat för originalarbetet samt ständiga strategisamtal med bokens uppdragsgivare Göran Helldin. Två års intensivt arbete som ofta inneburit uppvaknande mitt i natten med påföljd ytterligare några timmar framför datorn, eller vandringar på skogsvägarna kring vår gård för att finna nya grafiska idéer, eller författa om ett avsnitt. Ja, så här har mitt liv sett ut de senaste två åren då alla legenderna i boken kört omkring i mitt huvud, dag som natt ibland. Eller så är det Sten Lundin som suttit med mig och Lena och gnällt på mig varför i helvete de ente e salt i havregrynsgröten. För på den tiden min fina vän fortfarande befann sig på vår jordskorpa livs levande, hände det rätt ofta att han fick ”kvarta” ( bo över ) hos oss. Då hade vi det kul, men också försvann vi båda in i de djupa existentiella samtalen på en sådan nivå att det ibland hände att vår ”innanförliggande innelägäns” valde att lämna våra huvuds utrustning.

Även om jag känner en stor lättnad och stolthet att boken blev verklig, lever jag nu med funderingar på hur försäljningen kommer att utvecklas. Jag hoppas verkligen att få uppleva den dagen då bokförsäljningen går på plus! Men, dit hän får jag nog inse att båda jag och Hann, inget annat kan än att försöka att plöja vidare i Saxtorpssanden för att en dag korsa mållinjen med armarna i luften, medan någon trär en lagerbladskrans runt vårat huvud och en annan sätter en guldpokal i nävarna. 

Varför Hann serverade mig epitetet ”En dans på rosor” gjorde mig fundersam.

Hann verkade inte förstå att både författa och formge boken och dessutom  ansvara för att marknadsföra boken, är långt ifrån ”En dans på rosor”! Vad det i grunden handlar om är att marknadsföringen måste lyckas så väl att bokens intäkter täcker dess produktionskostnader, först därefter kan vi klara att orka ”köra hela heatet” ända in över mållinjen. För att lyckas med detta är det troligtvis bäst för mig och Hann att inse vårt heat kommer att vara betydligt mycket längre än heaten var för våra motocrosslegender i boken. Och tänk!, om inte bokens produktionskostnader täcks, ja då kommer jag och Hann inte passera mållinjen. Boken har tagit oss mellan 4-5000 timmat att skapa och med vetskapen att vårt heat kan var tungt och själsligt påfrestande förstår envar att göra en bok är definitivt ”ingen dans på rosor”. Men, bär du omkring på lika mycket envishet, jävlaranamma och själslig stryka som bokens motocrosslegender, så kanske kan mållinjen lyckas passeras. Som du säkert förstår är jag och Hann beroende av att det finns så mycket publik som ”betaler inträde” ( köper boken ) så att vi lyckas att passera mållinjen. Det är vad vi hoppas på!

WordPress Video Lightbox Plugin